Sitter ute på min bro och röker. Lyssnar på tears in heaven. Kollar instagram och där är mormor. Förstår faktiskt inte riktigt att hon är borta. Känner mest en sorg över att jag inte får träffa henne. Så sitter här. Med tårar i ögonen. Tänker på henne. Hur vacker hon var. Hur otroligt fin hon var. Hur snäll hon var. Hur rolig hon var. Hur mycket hon skrattade åt mig när jag knorrade när jag skrattade. Hon sa att jag fått det från henne.

Nu kommer only time igång på min spotify. Blir faktiskt stum. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, vad jag ska säga. Ska jag gråta? Ska jag bita ihop? Jag kollar upp på himlen och önskar att jag kan se henne. Önskar att jag får krama henne en sista gång. Säga att jag älskar henne igen. Få skratta med henne igen. Varför var jag inte med henne mer? Varför gjorde jag en sånt dumt beslut?

Dagen då mormor dog. Då jag satt där bredvid hennes döda kropp. Då sa jag aldrig hejdå. Jag vägrar säga hejdå till henne för jag vet att vi kommer förenas till slut. Och jag längtar så otroligt till dess. Då jag får springa och krama henne igen, pussa på henne. Berätta hur vacker hon är. Berätta hur mycket hon betyder för mig.

Jag vill bara känna att hon är närvarande. Jag har aldrig älskat henne så mycket som jag gjorde nu när jag förlorade henne. Min vackra mormor. Min fina ängel. Julafton för två år sedan fick jag ett halsband av henne och morfar. Det var en ängel. Min skyddsängel som hon sa. Som jag bär nästan hela tiden, sover med, duschar med. För just nu, nu är det hon som hänger runt min hals.

Det är otroligt hur mycket jag kan skratta och ha kul även fast hon har dött. Ibland så skrattar jag när jag berättar om hur sjuk hon va. Men kan inte veta om jag ska skratta eller gråta. För det gör så ont.

Det ända jag vill. Det är att få krama och säga att jag älskar henne igen. Känna hennes doft, hennes armar runt mig. Men jag vet att det inte kommer hända igen.

Kommer aldrig glömma dig, världens finaste, älskar dig. Kan egentligen inte gråta för nu är ditt lidande slut. Tack för att du har varit du och stöttat mig genom allt. Dig är jag evigt tacksam.

Under mitt snart 19 åriga liv har jag gått sönder och byggt upp mig igen. Ramlat och ställt mig på fötter. Men har nog aldrig varit så trasig som jag är nu. Tårarna kommer och forsar okontrollerat. Kan inte förstå hur många gånger man kan gå sönder och hur många gånger man orkar bygga upp sig själv igen. Det gör ont i mitt hjärta att jag nu vet att det inte är långt kvar.

Gör ont i mitt hjärta att jag måste vara glad även fast det är så jobbigt. Känner att nu är det för jobbigt för att vara glad, lycklig och sprida glädje. För nu är jag nerkörd till botten. Förstår inte att en av de jag älskad mest här i världen snart försvinner.

Nu orkar jag inte mer.
Tack för era fina kommentarer som jag fått innan, ni är guld värda

Dom här natt tankarna. Egentligen vill jag berätta hur glad jag är om dagarna, men jag är förvirrad. Jag lägger mig i sängen, tänker aldrig positivt. Tänker på vilka som gör mig så orolig, tänker på mormor, tänker på min familj, tänker på min bästa vän nere i Göteborg. Funderar på hur jag kan hjälpa mina nära utan att komma på något vettigt svar. När jag själv är så trasig av alla andras problem.

Allt är så förvirrande.

Ibland är det svårt att förstå.
Ibland så vill jag inte lyssna.
Ibland så vill jag inte tro att det är sant.
Hur många gånger de säger åt mig att du är så sjuk. Att du mår så dåligt.

Jag visar det inte. Men jag går sönder. Bit för bit varje dag. För det är så sjukt att förstå, att någon som har funnits här för mig hela mitt liv snart är borta. Vem ska komma med kort på påsken och säga att påskharen gick fel. Vem ska hjälpa mig när jag vill sy, vem ska komma med kort när jag fyller år, vem ska vara den där personen som gör det lilla extra på julafton.

Jag har som en vägg uppe, en fasad som inte är så lätt att bryta. De säger att du är så dålig. Och jag har inte ens orken att hälsa på dig. För jag vet, träffar jag dig. När jag ser att du är så dålig. Då bryts min fasad, min vägg faller. Och jag vet att ingenting kan få dig frisk. Av alla miljarder människor här på jorden så borde någon kommit på ett botemedel.

Jag brukar gråta, det kan jag inte förneka. När mamma berättar att du inte vet om du orkar kämpa något mer, att du gråter, att du mår så dåligt. Det dödar mig. Vad ska jag göra utan dig? Jag kommer inte kunna stå på mina ben, jag kommer inte kunna leva utan dig. Inget kommer vara detsamma. Tänk alla minnen vi har, tänk att vi inte kommer kunna skapa några nya.

Jag kommer aldrig glömma dig, glömma hur du är, glömma allt du gjort för mig. Dig är jag evigt tacksam, tacksam för att du har varit den du varit, gjort allt du har gjort, älskat mig för den jag har varit och är. Jag älskade dig innan jag sett dig, och kommer att älska dig när du inte längre finns.