Under mitt snart 19 åriga liv har jag gått sönder och byggt upp mig igen. Ramlat och ställt mig på fötter. Men har nog aldrig varit så trasig som jag är nu. Tårarna kommer och forsar okontrollerat. Kan inte förstå hur många gånger man kan gå sönder och hur många gånger man orkar bygga upp sig själv igen. Det gör ont i mitt hjärta att jag nu vet att det inte är långt kvar.

Gör ont i mitt hjärta att jag måste vara glad även fast det är så jobbigt. Känner att nu är det för jobbigt för att vara glad, lycklig och sprida glädje. För nu är jag nerkörd till botten. Förstår inte att en av de jag älskad mest här i världen snart försvinner.

Nu orkar jag inte mer.
Tack för era fina kommentarer som jag fått innan, ni är guld värda