Har skrivit flera gånger att jag är så trasig. 

Men aldrig som nu.

Igår åkte hon in igen. Mådde sämre än förr.

 

Var på väg hem idag, mamma hämtade mig. På vägen hem så började vi småbråka.

Hon tjadade om rökningen. Sa åt henne att det hjälper inte att tjata. Utan att det tar sin tid. Mamma berättade då.

Att hon hade varit hos mormor och hon hade fått panik. Mormor kunde inte andas. För hon kvävs. Kvävs av cancern. 

 

Köpte min balklänning idag. Pappa berättade att mormor ville se mig i den. Sa till mamma på vägen hem att jag skulle visa den för henne när hon kom hem. Mamma sa. Att hon nog inte kommer hem igen. Att nu. Nu dör hon. Jag vill inte att hon ska dö.

 Men det är ganska logiskt. 

Har inte en ända bild på oss från senare tid.

 

Tror inte ni förstår att det smärtar så hårt att veta hur nära det är till min bal, till min student.

Att hon inte kommer stå där. Se mig. När jag vet att hon så gärna vill det. 

Förstår inte hur mycket jag gråtit ikväll.

Mer än vad jag gjort på länge. 

Även fast jag biter ihop.

Så kan jag inte vara stark just nu.

 

Inte så många timmars sömn inatt men det är standard. Ska snart göra mig iordning och sedan åka till stan för att testa balklänningar! Känns sinnessjukt att det är så nära nu. Om en månad sätts betygen och jag har verkligen allt kvar att göra. 50 Dagars nästa vecka, balen 22 maj, dansen, tävlingar, fan måste hinna andas också haha.

 

Annars då?

Jo jag lever fattigt #studentliv, lever på min mor, slösar pengar som en gud på skitsaker som typ redbull och maltesers. Skaffat gymkort har jag gjort, känns bra. Ska bara börja träna nu också hehe. Annars? Jo mitt liv är lika rörigt som vanligt, ingen koll, ingen ordning osv. Men orka leva ett planerat liv, milf ~ maybe i live forever. 

 

Annars då? 

Jo lite press osv, måste skaffa jobb, körkort och tidsuppfattning. 

 

Utöver det?

Nja då var det väl inte så mycket, har inte hänt något roligt i mitt liv sedan sist typ. 

Jag är jag och det är otroligt roligt, borde finnas fler som mig. 

 

lite bilder från instagram från tiden då jag ikke varit aktiv.

 

 

 

Hörde hur mitt hjärta slog, hur det skrek efter hjälp. Hörde mina lungor när jag kämpade för att andas. Kännde tårarna falla ner från mina kinder, hur de brände som levande eld. Har fortfarande inte lyckats reparera mig helt, även fast jag är så mycket starkare igen även fast jag känner mig trasig. 

 

Måste börja intala mig själv att hålla mig själv på fötter igen, hon har faktiskt inte dött än. Även om de känns så ibland. Måste lära mig, för ingen ser. Ingen förstår, fast så kan jag inte säga. För det finns så många som förstår, varit här. Men alla känner vi olika. Egentligen vill jag förmedla så mycket. Vill få alla där ute att förstå.

 

 Även om det känns så. 

Jag vet mycket väl att jag inte är ensam om detta.

Jag vet mycket väl att jag har någon att prata med när det blir för tungt.

Men det är svårt att prata.

Svårt att förmedla, jag vet det. 

Någon gång måste man prata ut, gråta, skrika.

 

När du faller, ställ dig upp.

När du gråter, släpp ut det.

När du skrattar, gör det högt.

När du är arg, skrik.

Kalla dig inte svag som om det vore något dåligt.

Svaghet är en styrka. 

Största styrkan du kan ha. 

Kunna släppa ut allt.

Det är starkt.