är så stolt över mig själv.

i lördags var det dop för världens finaste unge, fredagen var ett kaos. stressen rev sönder mig i bitar och paniken av att gå på dopet kom. det var inte själva dopet som var problemet utan det var kyrkan. det var bara förra veckan jag var där för att säga godnatt till morfar och tanken av att bara gå in dit igen rev sönder mig. lördagen kom och jag ville inte, jag kunde inte. jag grät och kroppen skrek. kom försent dit och mår dåligt över det. men tog mig dit, började göra iordning snittar som jag hjälpte till med att göra och sen var det dags att gå in i kyrkan. jag och robin gick sist för han visste att jag inte ville gå in, eller ja ville och ville jag kände att jag inte kunde. stog utanför och höll mig för tårar, sen kommer dom ut och säger att dom väntar på oss. paniken slog mig och jag gick därifrån, började gråta och sa att jag kan inte. det gick inte. 

 

men tog mig i kragen och bara gick in, satt där på bänken och var så nära ett mental breakdown men jag klarade det. jag tog mig in, jag satt där, jag gick upp och stog där. jag fick även den fantastiska äran att hälla upp dopvattnet. jag är så stolt över mig själv som gick in och klarade det och är så GLAD att jag inte gav upp för det var så fantastiskt fint och underbart. världens finaste tjej blev döpt och jag blev gudmor på papper och det är den finaste titeln jag har. så ger mig själv en klapp på axeln och är stolt över att jag klarade det.

 

älskade morfar.

då är dagen kommen.

dagen vi ska fixa allt fika, göra fint vid kistan och säga farväl. fast jag kommer inte säga hejdå.

jag är så ledsen samtidigt som jag inte kan gråta, är så arg så jag inte vet vart jag ska ta vägen. mamma sa att vi inte skulle berätta att vi är arga på dig men jag kan inte hålla mig från att säga att du är dum i huvudet och att jag är så arg på dig. du är den mest kloka människan jag vet men ändå är du så korkad att du kör ut på isen. jag är så ledsen och allt känns som ett skämt. ett dåligt skämt. känns som mamma och pappa ljuger för mig, att nyheter, polis och världen ljuger. känns som att begravningen är ett påhitt, att prästen, kyrkan och döden är ett skämt. jag vill inte åka dit morfar, jag vill inte dit och sitta där och som säga hejdå, för jag kommer inte säga hej då till dig. kommer göra samma som jag gjorde med mormor, kommer säga att vi ses sen för det tror jag på. det enda positiva jag kan se i det här är att du nu får vara tillsammans med mormor. jag vet att du inte ville ha nån begravning med något speciellt. men till skillnad från mormors begravning så kommer det några fler denna gång och vi kommer ha lite fika efteråt även fast du inte vill det. jag vet inte ens vad jag vill säga. jag är bara inte redo för det här. är inte redo att verkligen förstå att jag har förlorat dig. jag har inte hunnit gråtit ut och jag mår dåligt över hur jag reagera när mamma och pappa kom hit och berättade. jag kan se mig själv och jag ser mamma och pappas chockade blickar. så mycket jag skrek sen när jag var själv i bilen, jag bara skrek. bet ihop när jag var hemma hos mamma och pappa för jag tänkte att jag måste hålla mig stark och trösta dom andra samtidigt som jag gick sönder inombords. men dessa dagar har jag inte kunnat gråtit, gråtit i 30 sekunder eller en snabb tår då och då. förutom igår. då jag bröt ihop men ändå inte tillräckligt. jag är bara inte redo för det här. inte redo för tt sitta i kyrkan och bita ihop. jag vill inte. jag älskar dig så mycket. 

godnatt älskade du, pussa på mormor från mig.