är så stolt över mig själv.

i lördags var det dop för världens finaste unge, fredagen var ett kaos. stressen rev sönder mig i bitar och paniken av att gå på dopet kom. det var inte själva dopet som var problemet utan det var kyrkan. det var bara förra veckan jag var där för att säga godnatt till morfar och tanken av att bara gå in dit igen rev sönder mig. lördagen kom och jag ville inte, jag kunde inte. jag grät och kroppen skrek. kom försent dit och mår dåligt över det. men tog mig dit, började göra iordning snittar som jag hjälpte till med att göra och sen var det dags att gå in i kyrkan. jag och robin gick sist för han visste att jag inte ville gå in, eller ja ville och ville jag kände att jag inte kunde. stog utanför och höll mig för tårar, sen kommer dom ut och säger att dom väntar på oss. paniken slog mig och jag gick därifrån, började gråta och sa att jag kan inte. det gick inte. 

 

men tog mig i kragen och bara gick in, satt där på bänken och var så nära ett mental breakdown men jag klarade det. jag tog mig in, jag satt där, jag gick upp och stog där. jag fick även den fantastiska äran att hälla upp dopvattnet. jag är så stolt över mig själv som gick in och klarade det och är så GLAD att jag inte gav upp för det var så fantastiskt fint och underbart. världens finaste tjej blev döpt och jag blev gudmor på papper och det är den finaste titeln jag har. så ger mig själv en klapp på axeln och är stolt över att jag klarade det.