nikita filén -

2016-11-02

22:44:19 / 0 kommentarer kommentera inlägget?..

Att på fyra år har nästan ingenting förändrats.

Nu sitter jag här och blickar tillbaka,

ser tillbaka på hur jag en gång var,

hur jag en gång mådde.

För fyra år sen så berättade jag hur jag hatade och skrek,

hur mitt hjärta grät,

då sjukvården trodde jag var självmordsbenägen,

då jag tappade bort mig själv i mina tankar,

då jag nästan förlorade mig själv.

För fyra år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle vara här.

Jag hade inget hopp om någon framtid samtidigt som jag hade varje år planerat.

Men det skrämmer mig.

Hur kunde ingen se hur jag mådde?

Hur kan ingen se hur jag mår?

Hur knunde ingen se mitt rop på hjälp?

Har jag lyckats bygga upp en sån fasad i alla år att ingen kan se igenom den?

Hur kunde ingen se att jag var på väg att försvinna,

för gott.

Hur kunde inte mina vänner se.

Varför kunde inte min omgivning förstå,

varför tog ingen tag i mig,

skakade om mig,

gav mig den hjälp jag behövde,

den hjälp jag behöver.

Det spelar ingen roll om jag hatade och skrek,

om jag skakade och grät,

om mitt hjärta skrek,

om hjärtat grät,

eller om min hjärna utlöste sig.

Jag har nu kommit till den delen där jag inte finner glädje i någonting,

jag känner bara hat,

ilska,

illamående.

Jag förstår bara inte.

Hur ingen kunde se mitt rop på hjälp.

Kommentarer

Trackback