Har skrivit flera gånger att jag är så trasig. 

Men aldrig som nu.

Igår åkte hon in igen. Mådde sämre än förr.

 

Var på väg hem idag, mamma hämtade mig. På vägen hem så började vi småbråka.

Hon tjadade om rökningen. Sa åt henne att det hjälper inte att tjata. Utan att det tar sin tid. Mamma berättade då.

Att hon hade varit hos mormor och hon hade fått panik. Mormor kunde inte andas. För hon kvävs. Kvävs av cancern. 

 

Köpte min balklänning idag. Pappa berättade att mormor ville se mig i den. Sa till mamma på vägen hem att jag skulle visa den för henne när hon kom hem. Mamma sa. Att hon nog inte kommer hem igen. Att nu. Nu dör hon. Jag vill inte att hon ska dö.

 Men det är ganska logiskt. 

Har inte en ända bild på oss från senare tid.

 

Tror inte ni förstår att det smärtar så hårt att veta hur nära det är till min bal, till min student.

Att hon inte kommer stå där. Se mig. När jag vet att hon så gärna vill det. 

Förstår inte hur mycket jag gråtit ikväll.

Mer än vad jag gjort på länge. 

Även fast jag biter ihop.

Så kan jag inte vara stark just nu.