Hörde hur mitt hjärta slog, hur det skrek efter hjälp. Hörde mina lungor när jag kämpade för att andas. Kännde tårarna falla ner från mina kinder, hur de brände som levande eld. Har fortfarande inte lyckats reparera mig helt, även fast jag är så mycket starkare igen även fast jag känner mig trasig. 

 

Måste börja intala mig själv att hålla mig själv på fötter igen, hon har faktiskt inte dött än. Även om de känns så ibland. Måste lära mig, för ingen ser. Ingen förstår, fast så kan jag inte säga. För det finns så många som förstår, varit här. Men alla känner vi olika. Egentligen vill jag förmedla så mycket. Vill få alla där ute att förstå.

 

 Även om det känns så. 

Jag vet mycket väl att jag inte är ensam om detta.

Jag vet mycket väl att jag har någon att prata med när det blir för tungt.

Men det är svårt att prata.

Svårt att förmedla, jag vet det. 

Någon gång måste man prata ut, gråta, skrika.

 

När du faller, ställ dig upp.

När du gråter, släpp ut det.

När du skrattar, gör det högt.

När du är arg, skrik.

Kalla dig inte svag som om det vore något dåligt.

Svaghet är en styrka. 

Största styrkan du kan ha. 

Kunna släppa ut allt.

Det är starkt.