Jag är så glad att jag har mått bra de senaste veckorna. Jag har haft mer motivation till skolan, jag vill dansa mer, jag vill göra allt. Även fast jag inte har tid till det. Jag har så mycket som jag har påbörjat men inte avslutat. Kom i tid till skolan förra veckan, varit glad och positiv. Men man kan inte alltid vara glad.

 

Efter jag slutade skolan så tänkte jag träffa Tess och Natalie men tänkte eftersom jag bara sovit tre timmar inatt så åker jag hem. Ringer pappa för att kolla om de var i stan, då han svarar att han är på sjukhuset. Jag känner bara hur det blir tyngre att andas, hur magen vänder sig upp och ner. Jag förstår direkt att dom är där med mormor. Så jag bestämmer mig för att gå dit. Mormor har fått en propp. Det är inte första gången. Jag gick så fort jag kunde för att komma fram. Skyndade mig upp. Möter pappa precis vid hissarna vid stroke avdelningen, han och morfar står och pratar. Han säger att mormor är ledsen, och det förstår jag såklart. Går på toa, kommer ut och hör hur hon gråter. Det gjorde så ont, kändes som någon stack en kniv i magen på mig. 

 

Mamma gråter, tycker att jag ska gå in dit och hälsa på henne. Går in och säger att här kommer världens bästa, och hon bara gråter. Ser hur hon biter ihop för att inte visa sig svag. Jag bet ihop. Frågade hur hon mådde, kramar om henne och sen sitter vi bara och pratar om hur hon mådde innan hon mådde innan hon åkte in. Jag gick ut och in från hennes rum hela tiden. Efter någon timme så satt dom EKG på henne och efter ett litet tag kom doktorn in. Jag kände på mig att jag inte skulle klara av att höra det han hade att säga. Ser mormors ögon fyllas med tårar. Lämnar rummet, skyndar mig ut. Sätter mig ner och röker. Inser att det jag håller på med är det som gjort henne döende. 

 

Jag pratar aldrig med någon, om hur jag mår. Skriver aldrig av mig på det sättet jag vill. Men nu tänker jag fan göra det. Efter jag rökt åkte jag upp till barnavdelningen för att hälsa på hon som jobbar på lekterapin. Kännde att jag behvöde få prata med någon. Vi har haft kontakt sedan jag insjuknade med diabetes för nio år sedan, så det kändes ändå skönt att kunna berätta lite om det som händer. Hon är så förstående. Moster ringde, pappa ringde. Dom undrade vart jag hade tagit vägen, frågade om jag blev ledsen. Pappa vet hur dåligt jag mått nu under en lång period utav det här. 

 

Efter ett tag gick jag tillbaka till mormor, pappa tvingade mig att äta. Men jag hade den där känslan där du är så upprörd att du inte kan äta någonting. Efter jag hade varit där i ca fyra timmar så sa jag att jag skulle hem, så då åkte jag och lucas hem. När jag satt mig i bilen så bränner det i hela ryggen och magen på mig. Känner att jag kommer få magkatarr igen pågrund av allt stressande. 

 

När jag kom hem la jag mig och sov till runt åtta. Känner ingen mening att vara vaken. Ingen ork till det. Man förstår inte vad man har förän man nästan förlorat det helt. Jag kan inte se någon jag känner må dåligt. Jag kan inte se mormor med alla hennes slangar hon haft när hon legat inne. Kan inte se henne så förstörd. 

 

Min mormor är bara 69 år. Hon är inte som en gammal tant man ser på stan med rullator osv. Min mormor är lång, lite mullig. Hon ser inte alls ut som hon är döende. Jag tycker att det är så sjukt när någon som hon i hennes ålder är så sjuk. Hennes vänstra sida i ansiktet var som tillfälligt förlamad. Så hennes mun hängde och hon sluddrade så mycket. 

 

Jag känner att jag vill göra allt för henne, jag vill få henne frisk. Men jag vet att hon kommer aldrig bli frisk, och att en dag kommer hon kollapsa helt. Det är sjukt, känns hemskt. Om min mormor dör. Då har jag bara morfar. Inte för att det är så bara egentligen. Men jag har ingen farmor eller farfar. Jag har aldrig haft kontakt med farfar och farmor har jag inte träffat sen jag va typ fyra. Så det tar hårt att se henne dålig och uppsvälld i ansitket. Gråtandes. 

 

Alla säger att jag ska ta vara på tiden jag har kvar med henne. Men jag klarar inte av det. Jag är inte nog stark för det. Det här tar upp 70% av mina tankar varje dag. Jag sätter mig själv i en depression. Men jag berättar inte det. Men jag mår så fruktansvärt dåligt över det här. Kan aldrig tänka mig en jul utan mormor. Kan inte tänka mig någonting utan mormor. 

 

Så nu har jag bestämt mig. Att nu ska jag sluta röka. Ska göra mormor stolt, ska inte sätta mig själv i risken att bli så sjuk. Det här tog emot att skriva. Just nu vet jag inte alls vart jag ska ta vägen.