Under de senaste veckorna så har jag mått så bra, livet har varit så bra efter jag kom ut från sjukhuset. Varit glad för det mesta. Men såklart så kommer man aldrig förbi alla motgångar här i livet, 

Såklart så mår jag inte bra jämt, för det gör ingen. Jag är en sån person som helst inte vill berätta saker för folk. Sån person som håller allting inne, men ibland så blir det för mycket. Jag vill inte prata så jag skriver av mig istället. 

 

 

På julafton så var mormor inte så pigg, utan hon var väldigt slö. Hon hade lagt sig i sängen och vilat. Så jag gick dit med lite knäck åt henne. När hon skulle lägga undan dom så hade hon hår överallt och berättade att hon tappar så mycket nu. Så vi började prata. Tittar på hennes huvud och ser att det börjar bli tunnare. Från julafton till nu. Så har hon knappt något hår kvar. Sånt här känns som det bara visas på film. På sjuka människor som har tussar av hår lite här och där. Iförrgår åkte mormor in på sjukhuset igen av att hon är så kraftlös efter hon strålat hjärnan där hon har fått ännu en tumör. Hälsade på henne igår, för att skämta till det lite så ser hon ut som en rumpnisse i håret. Men det är inte så roligt, det är svårt att skratta åt saker. Hon är svullen av all medicin hon tar. Hela ansiktet är svullet och rött. Såklart så bryter jag ihop, skriver om det även fast jag vet att det inte är något som ni är intresserad av att läsa. 

 

På nyår, jag bröt ihop flera gånger. För det var då jag hade träffat mormor, sett henne och hur hon såg ut. De ser så mycket sjukare ut när de har så lite hår. Det gör ont i hjärtat, man tror aldrig att det skulle kunna hända någon som står en så nära. Jag träffar inte mormor så ofta, för jag tycker att det är jobbigt, det tär på en. Men jag vet, att det här kommer vara sista året. Sista året med min älskade mormor, om det ens räcker hela året. Det är hemskt att jag skriver såhär  men det är så det är. Jag har hört flera gånger att jag måste ta vara på tiden jag har kvar. Men det är inte så lätt.

 

Det är så sant. Jag vet själv hur jag kommer gå sönder när hon försvinner. 

Jag är inte beredd, men det blir man aldrig.

Kommer aldrig förstå det. 

För hon är min mormor. 

Min mammas mor. 

Mitt hjärta.

Min ängel.

♥