Sitter ute på min bro och röker. Lyssnar på tears in heaven. Kollar instagram och där är mormor. Förstår faktiskt inte riktigt att hon är borta. Känner mest en sorg över att jag inte får träffa henne. Så sitter här. Med tårar i ögonen. Tänker på henne. Hur vacker hon var. Hur otroligt fin hon var. Hur snäll hon var. Hur rolig hon var. Hur mycket hon skrattade åt mig när jag knorrade när jag skrattade. Hon sa att jag fått det från henne.

Nu kommer only time igång på min spotify. Blir faktiskt stum. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, vad jag ska säga. Ska jag gråta? Ska jag bita ihop? Jag kollar upp på himlen och önskar att jag kan se henne. Önskar att jag får krama henne en sista gång. Säga att jag älskar henne igen. Få skratta med henne igen. Varför var jag inte med henne mer? Varför gjorde jag en sånt dumt beslut?

Dagen då mormor dog. Då jag satt där bredvid hennes döda kropp. Då sa jag aldrig hejdå. Jag vägrar säga hejdå till henne för jag vet att vi kommer förenas till slut. Och jag längtar så otroligt till dess. Då jag får springa och krama henne igen, pussa på henne. Berätta hur vacker hon är. Berätta hur mycket hon betyder för mig.

Jag vill bara känna att hon är närvarande. Jag har aldrig älskat henne så mycket som jag gjorde nu när jag förlorade henne. Min vackra mormor. Min fina ängel. Julafton för två år sedan fick jag ett halsband av henne och morfar. Det var en ängel. Min skyddsängel som hon sa. Som jag bär nästan hela tiden, sover med, duschar med. För just nu, nu är det hon som hänger runt min hals.

Det är otroligt hur mycket jag kan skratta och ha kul även fast hon har dött. Ibland så skrattar jag när jag berättar om hur sjuk hon va. Men kan inte veta om jag ska skratta eller gråta. För det gör så ont.

Det ända jag vill. Det är att få krama och säga att jag älskar henne igen. Känna hennes doft, hennes armar runt mig. Men jag vet att det inte kommer hända igen.