Startsidannågonting som man inte egentligen kan förstå
2013-11-19 
05:11:00 / 3 kommentarer kommentera inlägget?..
05:11:00 / 3 kommentarer kommentera inlägget?.. Har suttit och kollat runt på internet ett tag nu när jag inte kan sova & hittade dom här filmerna.
"ibland gör det ont, ibland är jag ledsen, det är inte mitt fel"
Ibland känner jag att världen är så orättvis, alla sjukdommar som finns. Kan inte förstå hur de ens kan hända. Förstår inte hur ett organ bara kan sluta fungera sådär.
Det är inte många som förstår vad diabetes handlar om, de flesta tänker bara att åh du kan inte äta socker eller dricka läsk. Jag kan inte äta någonting. Jag kan inte ta en hårdmacka, inte en frukt, jag kan inte ens smaka på något litet utan att vara tvungen att ta en spruta. Diabetes är som ett fängelse, du är ständigt fast, låst. Aldrig kännt hur det verkligen är att riktigt "leva". Jag måste tänka på så mycket saker, kolla blodsockret, ta insulinet, räkna ut hur många enheter jag behöver på så mycket kolhydrater/proteriner.
Ibland blir jag jobbig, arg, ledsen, deprimerad, våldsam, trött, törstig, kissnödig. Eller ja så är jag ofta. Det är för att blodsockret spökar, jag kan bli en helt annan person när jag missköter mig. Ibland skrämmer jag mig själv när jag tänker efter hur mycket jag förändras, hur jag förstör mig själv.
Att ständigt ligga högt i blodsockret som jag gör så innebär det att jag kommer få komplikationer. Jag kan få amputera bort ben, jag kan bli blind, jag kan få sår som aldrig läker eller helt enkelt dö utav det. En nära vän till familjens syster har nyligen gått bort i diabetes, jag försöker förstå när människor i min närhet försöker få mig på rätt spår igen. Men efter 10 år så är jag less.
Varför missköter jag mig?
För jag vill vara som alla andra, jag vill inte känna mig fast, jag vill inte känna att jag inte kan göra allt det där ni andra gör. Dagar då jag vaknar med ett lågt blodsocker så tar jag mig oftast inte upp ur sängen, blir helt slö, trött, får sprängande huvudvärk. Det är som att ha en extrem fylla och sen få världens baksmälla.
Jag vill kunna skita i att äta när jag inte är hungrig, jag skulle vilja kunna äta när jag ville utan att måsta ta en spruta till det, vill kunna svina som alla andra ungdommar, dricka mig så full så jag ska ramla ihop. Känns som att jag inte kan göra något som ni andra kan även fast det är överdrivet.
Det som skrämmer mig mest med denna sjukdom är att jag kan ramla ihop. När jag är själv, när jag är med vänner, när jag väntar på bussen, på träningar, på jobbet. Jag är rädd för att dö i det här, rädd ibland för att bli lämnad ensam för att något kan hända. Ibland är jag rädd för att sova på nätterna. För att inte veta om jag ska vakna upp dagen efter.
Något annat skrämmande är att det finns diabetiker som har blivit tagen av polisen för att varit "för full" när det egentligen bara varit låg i blodsockret. Finns diabetiker som dött i häktet.
Ibland vill jag bara att alla ska förstå, att det är inte "bara" göra si eller så. Utan det är krav på krav, stressigt, krävande & riktigt jävla jobbigt. Jag har stött forskningen inom diabetes och hoppas att fler gör det också. Jag önskar att jag snart ska få kunna bli av med den här sjukdommen. För jag vill inte leva såhär, jag kommer aldrig acceptera min sjukdom. Utan jag får kämpa. Kämpa med allt, kämpa miljoner gånger mer än vad ni alla andra måste göra.
Jag är väldigt stolt över mig själv även fast jag missköter mig, för ändå så står jag upp idag även fast jag misskött mig i snart 7 år. In och ut från sjukhuset så står jag ändå här. Är fakstiskt chockad hur mycket min kropp klarar av.
Nu kollapsar min hjärna, för mycket tänkar kring det här.
Kommentarer
linnnnn http://lillalinnpinn.blogg.se
http://lillalinnpinn.blogg.se
Det stämmer att om man inte har det själv så förstår man inte alls hur det är att gå igenom det. Jag visste inte att det var så styrande :/
Jag förstår lite i det du går igenom, inte för att jag själv har diabetes men, eller någon sjukdom. Jag är diagnoserad med panikångest och det är där jag känner igen mig med att skifta i mående, känna att man inte får leva normalt som alla andra och man missköter sig för man vill inte acceptera det. Jag har haft ångestproblem hela mitt liv fast är de senaste åren det blev värre och kommer kanske ha det resten av mitt liv.
Förstår känslan med att man bara vill att alla andra ska förstå hur det är, och hur begränsat det är när man inte kan göra som alla andra. Jag vill förstå andra för jag vill att de ska förstå mig. Så jag försöker förstå dig. Kram!
Svar:
2013-11-19 12:18:28
12:18:28
Du er sterk Nikita<3 Heier på deg! Klem fra Norge.
2013-11-19 15:51:46
15:51:46
ge aldrig upp, du är en sån fin tjej!
2013-12-31 11:51:03
11:51:03
Trackback