Ibland är det svårt att förstå.
Ibland så vill jag inte lyssna.
Ibland så vill jag inte tro att det är sant.
Hur många gånger de säger åt mig att du är så sjuk. Att du mår så dåligt.

Jag visar det inte. Men jag går sönder. Bit för bit varje dag. För det är så sjukt att förstå, att någon som har funnits här för mig hela mitt liv snart är borta. Vem ska komma med kort på påsken och säga att påskharen gick fel. Vem ska hjälpa mig när jag vill sy, vem ska komma med kort när jag fyller år, vem ska vara den där personen som gör det lilla extra på julafton.

Jag har som en vägg uppe, en fasad som inte är så lätt att bryta. De säger att du är så dålig. Och jag har inte ens orken att hälsa på dig. För jag vet, träffar jag dig. När jag ser att du är så dålig. Då bryts min fasad, min vägg faller. Och jag vet att ingenting kan få dig frisk. Av alla miljarder människor här på jorden så borde någon kommit på ett botemedel.

Jag brukar gråta, det kan jag inte förneka. När mamma berättar att du inte vet om du orkar kämpa något mer, att du gråter, att du mår så dåligt. Det dödar mig. Vad ska jag göra utan dig? Jag kommer inte kunna stå på mina ben, jag kommer inte kunna leva utan dig. Inget kommer vara detsamma. Tänk alla minnen vi har, tänk att vi inte kommer kunna skapa några nya.

Jag kommer aldrig glömma dig, glömma hur du är, glömma allt du gjort för mig. Dig är jag evigt tacksam, tacksam för att du har varit den du varit, gjort allt du har gjort, älskat mig för den jag har varit och är. Jag älskade dig innan jag sett dig, och kommer att älska dig när du inte längre finns.