åh hörrni, tänk er en mysig höstkväll ute i skogen, göra en eld, grilla korv eller något och dricka varm choklad i fint sällskap, mysigt!

 

sitter fortfarande i soffan och klockan är nu tio över två och jag är fortfarande uppe. har hunnit haft ansiktsmask och tagit bra hand om mitt face och tittat på lakidoris på youtube. alltså den kvinnan, är så skönt att se en människa som jag kan relatera till då jag är typ lika cray som hon är. 

 

men som sagt så är klockan tio över två och jag är vaken. jag hatar att jag hamnar i såna konstiga tankar på nätterna. varför är jag den personen jag är idag? hur hamnade jag här och varför är det just såhär? tänker ni så? för jag kan känna att livet verkligen är värdelöst på nätterna då hjärnan går in i en depreission. dagarna går det bra för då är man oftast sysselsatt men sen kommer dom här jävlarna. dom här nätterna. förr kom jag ihåg att jag nästan aldrig sov, låg vaken hela nätterna och bara mådde dåligt. nu när jag har robin så blir jag så avslappnad på nätterna så jag somnar på en gång, tvingar mig oftast att sova för att jag inte ska hamna i dessa tankar och somnar robin innan, då funkar det inte.

 

men nu sitter jag här själv, det har gått bra alla andra veckor för då har jag lagt mig och sovit innan dom kommer. men vad gör jag nu? hur ska jag bete mig? jag är så less på allt, verkligen allt!

less på att aldrig bli tagen seriöst, less på att jag aldrig ska få något tillbaka, less på att jag aldrig får den hjälp jag behöver, less på sjukvården, less på min diabetes, less på att må såhär.

 

jag sitter här och velar om det här ska publiceras för att jag skäms. jag skäms för att berätta en del av hur jag känner. vill jag berätta hur jag mår eller om någonting är fel, då måste jag lägga till lite skratt, jag måste spela stark. men så många gånger som jag har sagt att den största styrkan en människa har är att kunna visa sig svag. det står jag fast vid men alla andra, det känns som att så fort nån har någon svacka eller mår dåligt så börjar pratet om den personen. de börjar undra om varför och pratar om det bakom personens rygg. 

 

mina tankar bara svämmar över nu och jag vet knappt vad jag skriver längre. mina tankar kommer bara ner till ord och jag kan inte riktigt hantera vad jag skriver. känner bara att bägaren rann över för längesen, orken försvann för längesen. det här är inte för att någon tror att jag vill ha uppmärksamheten, det här är för att uppmärksamma er om att även om man är glad, skrattar och har kul, skämtar och är som vanligt så betyder inte det att allt är som det ska.

 

men jag vill bara säga. att man är aldrig ensam. 

du är aldrig ensam.