Min otroliga mamma.
Min fina knubbiga, galna mor.

Förstår inte hur du klarar allt.

Med mig, mina humörsvängningar, min diabetes.

Jag vet att jag alltid kan prata med dig.

Och du tycker alltid att jag aldrig berättar något.

Du är en sån fin person.

Du får mig alltid att skratta.

Du har sån sjuk humor.

Ja i mina ögon är du faktiskt riktigt efterbliven och psykstörd.

Men jag kan fan inte annat än att älska dig.

Du har funnits där för mig.

Från de första sekunderna.

Jag vill aldrig att du lämnar mig min kära mor.

Jag vet att du inte har det så lätt.

Och att jag inte hjälper till.

Att du inte ställer så stora krav på mig.

Men ändå gör jag aldrig något du ber om.

Men jag försöker.

Jag försöker att bättra mig.

Jag blir glad av att se dig lycklig.

Och det gör ont i mig när jag vet att du har ont.

Vi är så lika men samtidigt så olika.

Vi båda är så sympatiska.

Vi båda älskar att jävlas,

ja nästan göra folks liv till helveten,
och vi gör det bäst tillsammans.

Tillsammans min älskade mamma.

Då är vi starkare än allt.

Jag säger att jag hatar dig ibland.

Jag vet att jag får dig att gråta ibland.

Men jag vill inget illa.

Skulle kunna skriva sidor med text.
Be om förlåtelse.
Tacka.
Berätta hur mycket du betyder för mig.
Men jag gör det kortfattat.

Du är min mamma.

Och jag älskar dig.
Så jävla mycket.

♥